Framåtskompatibilitet

Framåtskompatibilitet, eller forward compatibility, är förmågan hos ett system att kunna hantera data eller kommunikation som producerats av framtida versioner utan att kräva ändringar i den äldre mjukvaran. I praktiken innebär det att nya fält eller strukturer i ett dataformat eller protokoll inte gör den äldre programvaran oanvändbar; okända delar kan ignoreras eller hanteras på ett säkert sätt genom standardvärden eller beteenden som överenskommits i formatet. Detta är viktigt för långsiktig stöd och flexibilitet i mjukvaruarkitekturer.

Framåtskompatibilitet står i motsats till bakåtkompatibilitet, där nyare system måste kunna läsa data som producerats av äldre versioner. Båda koncepten eftersträvas i olika grad, men framåtskompatibilitet är ofta svårare att uppnå eftersom den äldre mjukvaran inte kan anpassa sig till helt nya funktioner utan specifikt utformning av hanteringen av okända delar.

Principer och tekniker för framåtskompatibilitet inkluderar användning av extensible format och tydlig versionering, bevarande av okända fält i data, robust felhantering och default-värden när fält saknas. Exempelvis är JSON och XML ofta utformade så att okända fält kan ignoreras av äldre parsers, medan protokollls som Protocol Buffers implementerar mekanismer där nya fält inte bryter äldre klienter. Övningar i god framåtskompatibilitet kräver noga design av gränssnitt, versionering och en policy för deprecation och migrationsvägar.