Fosforfrigivning

Fosforfrigivning, eller frisättning av fosfor, är en term som används för att beskriva processen där fosfor frigörs från en bunden form till en lösbar och ofta biologiskt tillgänglig form, vanligtvis som oorganiskt fosfat (PO4^3− eller HPO4^2−). Begreppet används inom flera områden, bland annat biologi, geologi, jord- och miljövetenskap samt medicin.

Inom biologiska system är fosforfrigivning centralt för närings- och energimetabolism. Vid benremodellering frigörs fosfor tillsammans med kalcium när osteoclaster bryter ner mineralet i benvävnaden. I celler frigörs oorganiskt fosfat när ATP hydrolyseras, vilket ger energi och fosfat till olika biologiska processer. Fosforbalansen regleras i kroppen huvudsakligen av njurarnas utsöndring, intestinal absorption och hormoner som paratyroideahormon (PTH), vitamin D och FGF23. Felbalanser kan leda till hyperfosfatemi eller hypofosfatemi och har koppling till benskjukdomar och kardiovaskulära risker vid kronisk njursvikt.

Geologiska och miljömässiga sammanhang innebär fosforfrigivning frisättning av fosfor från mineral som apatit under kemisk nedbrytning, syror eller mikrobiell aktivitet. I jord och vatten påverkar fosforfrigivning näringstillgången för växter och mikroorganismer och är en central del av fosforkretsloppet. Dessutom kan processer som desorption från järn- och aluminiumoxider öka fosforhalten i vattenmiljöer, vilket ofta kopplas till eutrofiering.

I klinisk kontext kan avvikelser i fosforfrigivning bidra till störningar i fosforbalansen, särskilt vid njursjukdomar. Behandlingar fokuserar vanligtvis på att kontrollera fosparivet via kost, läkemedel eller dialys vid behov.