Formningsprocesserna

Formningsprocesserna är en grupp tillverkningsmetoder där ett arbetsstycke omformas genom plastisk deformation till en ny geometri utan att materialet avlägsnas. De används främst inom metallbearbetning men kan även tillämpas på vissa plaster och kompositer. Huvudindelningen är bulkformning och plåtbearbetning.

Bulkformning innebär deformation av relativt tjocka arbetsstycken där volymen oftast bevaras och geometrier uppnås genom olika slag- eller tryckmoment. Exempel är smide (open- och closed-die forging), extrudering, uppdragning (upsetting), dragning av trådar och annan formgivning av tjockare komponenter. Plåtbearbetning omfattar deformation av tunna arbetsstycken och inkluderar bockning, stansning, djupdragning, ironing, samt hydroformning. Spinnbearbetning (spinning) och rullformning är viktiga metoder inom plåtbearbetning. Processerna kan utföras kallt, varmt eller vid varmformning beroende på material och önskat resultat.

Processerna påverkas av faktorer som friktion, smörjning, verktygsdesign, materialets formbarhet och kylning. Fördelarna inkluderar hög styrka hos de färdiga komponenterna genom plastisk omformning, god materialeffektivitet och möjligheten till närfärdig geometri. Begränsningar innefattar verktygsslitage, formningsgränser som kan leda till sprickor eller veck samt fenomen som springback vid kall formning.

Design och produktion drar nytta av beräknings- och simuleringstekniker (till exempel Finite Element Analysis) för att förutse deformation och toleranser. Valet av process beror på material, geometrisk komplexitet, volym och kostnad, med målet att uppnå önskad form och funktion.

---