Fluorescenslivstidsbildning

Fluorescenslivstidsbildning, ofta förkortad FLIM, är en bildteknik som kartlägger hur länge fluorescensen varar i varje punkt i ett prov. Genom att mäta fluorescenslivstiden istället för bara intensiteten erhålls information som beror på fluoroforens omgivning och interfererande faktorer, inte på koncentrationen av fluoroforen eller den exciterande ljusintensiteten.

Principen grundar sig i att varje fluorofor lämnar det exciterade tillståndet när det uppladdas och avger en foton när det återgår till grundtillståndet. Livstiden är den genomsnittliga tiden i det exciterade tillståndet och kan variera med miljöförhållanden som pH, jonstyrka eller närvaro av andra molekyler. Metoderna för att mäta livstiden är tidsdomän-baserade tekniker med pulserande ljus och tidskorrulerad enkelfotonräkning (TCSPC) eller frekvensdomänmetoder. Data kan tolkas genom enkla exponentiella modeller eller genom moderna tillvägagångssätt som så kallade phasor-plotar.

Användningsområden inkluderar cell- och vävnadsforskning, där FLIM används för att studera protein–proteininteraktioner via FRET, metabola tillstånd med autofluorescens som NADH och FAD, samt biosensorer som ger avläsning av miljöförändringar i realtid. Fördelar är att livstiden är relativt oberoende av fluoroforens koncentration och uppklarning av lokal miljö förbättras. Begränsningar är behovet av specialiserad utrustning, längre bildacquisition och mer komplex dataanalys.