Floatmetoden

Floatmetoden, eller froth flotation, är en vanlig mineralbearbetningsteknik som används för att separera värdefulla mineral från oönskat material genom att utnyttja skillnader i ytbeteende mellan mineral och gängmaterial. Malmen mals till ett fint slam i vatten, och lufttillförsel gör att hydrofoba mineralpartiklar fäster vid bubblor och stiger upp i skummet. Hydrofila partiklar stannar kvar i vätskan och avskiljs som tailings.

Principen baseras på kemisk ytmodifiering: samlare gör mineralens yta hydrofob, frothers stabiliserar bubblorna, medan modifiers och pH-kontroll styr aktiviteten hos olika mineraler. Denna kombination gör att man kan selektivt separera olika mineral i ett flertal steg.

Utförande: först mals malmen, konditioneras med kemikalier, floteras i celler (mekaniska eller kolumnbaserade); skummet avskiljs och bakresterna tas bort, ofta med efterföljande reningssteg för högre renhet.

Användningsområden: inom gruvindustrin är floatmetoden standardmetod för utvinning av metalliska sulfider som koppar, zink, bly och nickel; den används även för kol och fosfat samt vissa icke-metalliska mineraler. Kolumnflotation används ofta när högre renhet krävs.

Viktiga variabler: partikelstorlek (ofta cirka 10–200 μm), pH, pulp density, luftflöde och temperatur. Flotationsceller inkluderar mekaniska celler för hög volym och blandning samt kolumnceller för ökad renhet och bättre separation. Miljöaspekter omfattar kemikalieanvändning, vattenförbrukning och avfallshantering.

Historik: froth flotation utvecklades i början av 1900-talet och har sedan dess varit central i modern mineralbearbetning, med kontinuerlig teknikutveckling inom cellutformning och processoptimering.