Fiskerinäring

Fiskerinäring är den ekonomiska sektorn som innefattar fångst av fisk och skaldjur i hav, sjöar och vattendrag samt akvakultur (fiskodling). Den består av tre övergripande delar: den primära sektorn (fiske och akvakultur), den sekundära sektorn (bearbetning och förädlingsindustri) och den tertiära sektorn (logistik, försäljning och tjänster).

Några av näringens kärnaktiviteter är fångst och odling av fisk och skaldjur, vidarebearbetning till produkter som filéer och räkor, samt distribution och handel på nationell och internationell nivå. Näringen är särskilt viktig för kustsamhällen och regional ekonomi, och bidrar till livsmedelsförsörjning samt exportintäkter i många länder.

Reglering och styrning sker ofta genom nationell lagstiftning i kombination med internationella och regionala ramverk. Inom Europeiska unionen regleras fisket av den gemensamma fiskepolitiken (CFP) med kvoter (TAC), licenser, fångstkrav och landing obligations som syftar till hållbarhet och minska bifångst. Miljö- och livsmedelssäkerhetskrav samt spårbarhet är också viktiga inslag i regelverket.

Hållbarhet och utmaningar är centrala frågor. Överfiske i vissa bestånd, klimatförändringar och pris- samt volatilitetsrisker påverkar fiskerinäringen. Konkurrens från importer och krav på miljöcertifieringar driver utvecklingen mot mer selektiva redskap, bättre spårbarhet och ökad användning av hållbara produktionsmetoder, inklusive offshore-akvakultur.

Regionellt var Sveriges fiskerinäring starkt kopplad till kustregioner och öar längs Västerhavet och Östersjön. Verksamheten omfattar småskaligt fiske, bearbetning och näringslivsregler, samtidigt som EU-regelverket ligger till grund för tilldelning och fångst. Denna balans mellan beståndens hållbarhet och näringens livskraft är central i politiskt och ekonomiskt beslutsfattande.