Feberrespons

Feberrespons, eller feberreaktion, är kroppens svar på infektion och inflammation. Den kännetecknas av en ökning av kärntemperaturen som styrs av hypothalamus.

Vid infektion frisätts endogena pyrogener, bland annat interleukin-1 (IL-1), IL-6 och tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α), samt interferoner. Dessa medierar bildningen av prostaglandin E2 (PGE2) i hypothalamus, vilket höjer termostatens set point. För att uppnå den nya set point ökar kroppen värmeproduktionen (skakningar och ökad metabolism) och minskar värmeförlusten (vasokonstriktion i huden). När febern bryts återgår set point till normala nivåer och mekanismer som svettning och vasodilatation uppträder.

Feverns funktion är en del av det innate immunsystemet. Den högre kroppstemperaturen kan hämma vissa patogener och förstärka immunförsvaret genom ökad leukocytaktivitet och fagocytos. Febermönster varierar och kan spegla olika infektioner eller värdens tillstånd, men är generellt icke-specifik.

Kliniskt ses feber ofta vid infektioner och är vanligtvis självbegränsad hos friska individer. Utvärdering fokuserar på varaktighet, tilläggssymptom, ålder och riskfaktorer för allvarliga tillstånd. Behandlinginnehåll omfattar att behandla den underliggande orsaken och lindra symtom. Antipyretika som paracetamol eller NSAID används för att sänka febern och ge komfort. Varningstecken som kräver medicinsk bedömning inkluderar mycket hög feber, tecken på uttorkning, förvirring, nackstelhet eller fokala neurologiska symtom.