Fattigdomsreducering

Fattigdomsreducering är ett samlingsbegrepp för policyer och insatser som syftar till att minska människors fattigdom och förbättra levnadsvillkoren. Begreppet används i både utvecklings- och välfärds‑policy och omfattar ekonomiska, sociala och institutionella åtgärder som riktas mot de mest utsatta grupperna i samhället.

Fattigdom kan mätas på olika sätt, bland annat inkomstbaserad fattigdom (andelen personer som lever under en fastställd inkomstgräns) och multidimensionell fattigdom som även inkluderar hälsa, utbildning, bostad och försörjningsförmåga. Vanliga mål är att minska fattigdomsgraden och minska fattigdomens djup, ofta mätt genom olika indikatorer som MPI eller andra utvecklingsmått.

Policyer för fattigdomsreducering omfattar flera olika insatser: ekonomisk tillväxt som är inkluderande och sysselsättningsskapande, sociala skyddsnät och direkta kontant- eller in-kind överföringar, tillgång till utbildning och hälso- och sjukvård, näringsriktig mat samt bostad och trygghet i arbetslivet. Verktyg inkluderar progressiv beskattning, minimumlön, arbetsmarknadspolitik och universella eller riktade tjänster och stöd.

Internationella ramverk och mål betonar fattigdomsreducering som en central del av utvecklingsarbete. Fattigdomsreducering är ett av FN:s hållbarhetsmål (SDG 1) och följs av internationella organisationer som Världsbanken och ILO som uppmanar till effektiva, transparenta och rättvisa åtgärder.

Utmaningar inkluderar datamissförhållanden, mätbarhetens begränsningar, politiska och ekonomiska svängningar samt konflikter och klimatförändringar som kan förstärka ojämlikhet. Effekten varierar mellan länder, men kombinationen inkluderande tillväxt, starka sociala skyddsnät och investeringar i utbildning och hälsa visar ofta störst framgång.