Drönarna

Drönarna, eller obemannade flygfarkoster, är luftfartyg som styrs från marken eller flyger autonomt. I svenska källor används begreppet drönare och drönarna om hela systemet, inklusive flygfarkosten, det operativa kontrollsystemet och kommunikationslänkarna (UAS). Den mest använda typen bland konsumenter är multirotorer som lämpar sig för stillbilder och video. Teknologin bygger på små medelstora luftfartyg utrustade med motorer, batterier eller bränsleceller, samt sensorer såsom GPS, gyroskop och i många fall bild- eller värmekameror. Autopilot- och fjärrstyrning möjliggör flygning med detaljerad positionering, planering av flyglinjer och felhantering.

Historia: drönarteknik har sina rötter i militära projekt under första hälften av 1900-talet, men civil användning och kommersiell exploatering har accelererat under 2000-talet tack vare förbättrad batteriteknik, billigare sensorer och mindre datorer.

Användningar: drönare används inom film och fotografi, jordbruk (övervakning av grödor), bygg- och infrastrukturinspektion (t.ex. broar och vindkraftverk), kartläggning och 3D-modellering, miljöövervakning och nödlägen där människor inte kan nås.

Reglering: i Sverige och EU regleras användningen av Transportstyrelsen och motsvarande EU-lagstiftning. Reglerna omfattar säkerhetskrav, registrering av vissa drönare, utbildnings- eller behörighetskrav för piloter och riskklassificering i tre kategorier: öppen, specifik och certifierad. Integritet och säkerhet är centrala frågor i debatten kring drönarnas användning.