Dopingsnivåer

Dopingsnivåer syftar på koncentrationen av förbjudna substanser eller deras metaboliter i en idrottares kropp. Dessa nivåer används av antidopingorganisationer för att avgöra om dopning har förekommit och för att fastställa sanktioner. Nivåerna fastställs enligt internationella regler av World Anti-Doping Agency (WADA) och nationella föreskrifter och gäller både urin- och blodprover. Substanserna kan vara anabola medel, stimulerande medel, tillväxtfaktorer eller andra ämnen som kan ge prestationsfördelar.

Vid dopingskontroll genomgår prover först en screening, följd av bekräftande analyser om ett positivt resultat uppstår. Analysmetoder som masspektrometri används för att exakt mäta koncentrationer. Gränsvärden, eller beslutslinjer, bestäms för hur höga nivåer som räknas som doping. Vissa ämnen är absolut förbjudna oavsett koncentration, medan andra har trösklar där små mängder inte räknas som doping. Resultatet bekräftas ofta med upprepad provtagning och kontroll av mönster över tid.

Om en nivå över gränsen bedöms vara doping kan idrottaren få sanktioner enligt antidopingregelverket. Om den uppkommit på grund av lämplig medicinsk behandling kan ett terapeutiskt användningstillstånd (TUE) sökas. Förändringar i reglerna sker kontinuerligt i takt med ny forskning och ny substansutveckling, vilket kräver att listor över förbjudna ämnen uppdateras regelbundet.

Upptäckbarheten påverkas av faktorer som träning, hydrering och individuell metabolism, vilket gör tolkningen av nivåerna komplex. Dopingsnivåer är ett verktyg för att standardisera beslut om överträdelser, sanktioner och att upprätthålla rättvisa inom sport.