Disintegranter

Disintegranter är excipienter som används i orala dosformuleringar, främst tabletter, för att underlätta deras upplösning inne i mag-tarmkanalen. Genom att främja snabb nedbrytning av tabletten till mindre partiklar ökar de tillgängligheten av den aktiva substansen och hastigheten för läkemedlets frisättning.

Disintegranter verkar huvudsakligen genom två mekanismer: svällning och kapillärsugning. Vid kontakt med vätska sväller de och skapar tryck som bidrar till fragmentering, medan vissa ämnen verkar genom kapillärt drivet vätskeflöde som transporterar vätska in i tabletterna och bryter dem. Ofta kombineras båda mekanismerna.

Vanliga typer inkluderar naturliga stärkelsebaser såsom majs- eller potatisstärkelse, modifierade stärkelserderivat samt cellulosederivat som korslänkad natriumcroscarmellose (korsarmellose) och crospovidon (crosslinked polyvinylpyrrolidon). Naturliga eller syntetiska polymerer används också. I vissa sammanhang benämns vissa ämnen som superdisintegrants när deras effektivitet är särskilt hög.

Disintegranter tillsätts i små mängder i tabletter och kapslar. Typiska koncentrationer ligger vanligen mellan cirka 1 och 5 viktprocent av tabletens vikt, men kan i vissa fall uppgå till cirka 10 procent beroende på API och tillverkningsmetod.

Farmakopéer som USP, EP/BP uppställer standarder för disintegranter, inklusive disintegrationstest och fukthalt. Valet av disintegrant ska bedömas utifrån farmaceutisk kompatibilitet med den aktiva substansen, stabilitet och påverkan på tabletens fysiska egenskaper som flöde och komprimeringsbeteende.

Tillverkningen påverkas av metod: direktkompression kräver ofta disintegranter med god kapillär aktivitet, medan våtgranulering kan användas med andra alternativ. Vanligt görs prestanda-tester och formuleringar optimeras genom experiment.