Cancerinvasivitet

Cancerinvasivitet är tumörens förmåga att infiltrera omgivande vävnad och sprida sig bortom primärtumören. Den innefattar nedbrytning av basalmembran och den extracellulära matrixen, förändringar i celladhesion samt cellmigration som gör det möjligt för cancerceller att invadera närliggande vävnad och ibland nå blod- eller lymfkärl. Invasivitet är en central del av cancerprogression och används i tumörklassificering, till exempel i TNM-systemets T-stadium där man beskriver hur mycket tumören invaderat omkringliggande vävnad. Invasivitet skiljer sig från tumörtjocklek eller storlek samt från metastasering, som är spridningen till avlägsna organ; invasion är ofta en föregångare till metastaser, men kan förekomma utan att metastaser utvecklas.

Molekylära och mikromiljömässiga mekanismer som stödjer invasivitet inkluderar epithelial-mesenchymal transition (EMT), där tumörceller förlorar starka celladhesioner och får ökad migrering. Cellerna utsöndrar proteaser som matrixmetalloproteinaser (MMP-2, MMP-9) som bryter ned ECM. Interaktioner med stromaceller i tumörens mikromiljö, hypoxi och ökad angiogenes bidrar också till invasivitet. Genetiska förändringar i onkogener och tumörsuppressorer påverkar dessutom cellernas beteende och migreringsförmåga.

Bedömning av invasivitet görs huvudsakligen genom patologisk granskning av opererad vävnad, där infiltration i omgivande vävnad bedöms. Kliniskt är invasivitet kopplat till tumörens stadium och prognos; invasiva tumörer har ofta högre risk för spridning via lymfa eller blod. Behandlingar som syftar till att direkt minska invasivitet har varit föremål för forskning; tidigare breda MMP-hämmare har inte blivit allmänt godkända på grund av begränsad nytta och biverkningar. Forskningen fortsätter att undersöka strategier som att rikta EMT-relaterade vägar och tumorens mikromiljö för att minska spridningen.