Bärförmågor

Bärförmågor är ett svenskt begrepp som beskriver en systems förmåga att bära belastning. Begreppet används i flera sammanhang, framför allt inom ekologin samt geoteknik och byggnadsteknik.

Inom ekologin avser bärförmågan den högsta populationen av en art som miljön kan försörja över tid med begränsade resurser som föda, vatten och boplatser. Den påverkas av faktorer som konkurrens, predation, sjukdomar och klimat. Populationer följer ofta en logistisk tillväxt där tillväxten minskar när de närmar sig miljöns bärförmåga, betecknad med K. Om antalet individer överskrider K kan populationen minska tills jämvikt uppnås.

Inom bygg- och geoteknik används bärförmågan för att beskriva den maximala belastningen per yta som en mark eller ett fundament säkert kan bära utan att uppvisa oacceptabla sättningar eller skjuvbrott. Den ultimata bärförmågan är den absoluta gränsen, medan den tillåtna eller säkra bärförmågan är den belastning som används i konstruktionsberäkningar med en godkänd säkerhetsfaktor.

Bedömningen görs genom markundersökningar, laboratorieprov och fältprov och tar hänsyn till faktorer som jordart, kohesion, friktionsvinkel, vatteninnehåll, djup till fastare lager och grundens utformning. Metoderna sträcker sig från empiriska tabeller till mer avancerade geotekniska beräkningar, ofta baserade på teorier från Terzaghi och senare utvecklingar.

Begreppet bärförmåga är därmed kontextberoende och kan variera mellan disciplinerna och användningsområdena.