Brannfarlighet

Brannfarlighet är en kemisk eller fysikalisk egenskap som beskriver hur lätt ett ämne eller en blandning antänds och hur starkt det kan bidra till en brand. Begreppet används inom arbetsmiljö, transport och förvaring för att bedöma risker i olika skeden av en produkts livscykel. Brannfarlighet överlappar begreppen flammbarhet och förmåga till snabb förbränning och varierar mellan vätskor, gaser och fasta ämnen.

Nyckelfaktorer som påverkar brannfarligheten är tändpunkten (flash point), den temperatur vid vilken ångor kan antändas vid normalt tryck, samt nedre och övre antändningsgränserna i luft. Ångtryck och mängden ångor i luften påverkar hur lätt en substans antänds och sprider sig. För gaser och vätskor används ofta internationell klassificering enligt standarder som ISO, EN och CLP/GHS.

Bedömningar av brannfarligheten görs ofta genom tester och klassificering enligt system som ISO, EN och CLP/GHS. Viktiga mått är tändpunkt, autoignition-temperatur och de nedre och övre antändningsgränserna. Denna klassificering kommuniceras i säkerhetsdatablad, märkning och skyltar för att informera användare och myndigheter.

Praktiska konsekvenser av brannfarlighet innebär anpassningar i arbetsmiljö och lagring: separation från antändningskällor, ordentlig ventilation, temperaturkontroll och fukthantering. Lagring och transport regleras av regelverk för farliga ämnen, och korrekt beteckning och utbildning är viktiga delar av skyddet mot bränder.