Blyertspennor

Blyertspennor är skriv- och ritverktyg där en grafitkärna inbäddas i ett trä- eller syntetiskt hölje. Kärnan består av grafit blandad med lera, vilket ger olika hårdhet och mörkhet beroende på hur mycket lera som används. Höljet är vanligtvis av trä, ofta ceder eller furu, som fästs runt kärnan med lim.

Graderna för blyertspennor betecknas med H- och B-skalor. H står för hårdare och ljusare blyertsstreck, medan B står för mjukare och mörkare. Mellanläget HB är standard för allmän skrivning, och teckningsgrader inkluderar ofta 2B, 4B och 6B för mörkare linjer. I europeisk tradition sträcker sig hårdhetsskalan från 9H till 9B, med F som ett fint mellanläge. Dessa grader påverkar både hur mörk linjen blir och hur snabbt kärnan slits ned.

Historiskt uppstod blyertspennan ur grafitfyndet i Borrowdale, England, på 1500-talet. På 1790-talet utvecklade Nicolas-Jacques Conté ett sätt att blanda grafit med lera för att kontrollera hårdhet och mörkning, vilket lade grunden för den moderna pennen. Under 1800-talet byggdes massproduktion upp i Tyskland och Frankrike, med märken som Faber-Castell, Staedtler och Caran d’Ache.

Användningen är bred och omfattar skolor, kontor samt teckning och arkitektur. Blyertspennor tillverkas i olika former, inklusive hexagon- och rundprofil för bättre grepp och mindre rullning. Förutom träpennor finns mekaniska blyertspennor där grafitstift av olika tjocklekar skjuts fram.

Miljöaspekter inkluderar hållbart träval och återvinning av material där så är möjligt. Grafit är i allmänhet ofarligt vid normal användning, men hantering av såg- och färgämnen och korrekt avfallshantering är viktigt för hela produktionskedjan.