Blodpumpning

Blodpumpning, ofta kallat bloddoping, är en metod som syftar till att öka kroppens förmåga att transportera syre genom att förändra blodets röda blodkroppar. Syftet är att förbättra uthållighet och prestationsförmåga hos idrottare. Denna metod används inte i medicinska behandlingar utan betraktas som dopning när den används för att förbättra sportprestation.

De vanligaste formerna av bloddopning är autolog transfusion och allogen transfusion. Vid autolog transfusion tas blod ur kroppen i förväg, behandlas och lagras, och återinfös före eller under tävlingen. Allogen transfusion innebär att blod från en annan person används. På grund av lagar och hälsorisker är båda metoderna förbjudna inom sport. Andra metoder som relaterar till ökad röda blodkroppars antal, såsom användning av tillväxtfaktorer (till exempel EPO) eller järnbehandling utan medicinskt behov, betraktas också som dopning.

Historiskt har bloddopning rapporterats inom olika idrottsgrenar sedan mitten av 1900-talet och har varit föremål för omfattande antidopningsarbete. Tekniker utvecklas kontinuerligt för att upptäcka sådana metoder. Idrottsorganisationer följer regelverk som förbjuder bloddopning och använder antidopningskontroller samt biomarkörbaserade instrument som blodets hematologiska profil och blod-passportprogram för att avgöra onormalvariationer över tid.

Riskerna med bloddopning är betydande. Blodförlust eller överföring kan leda till infektioner, reaktioner mot blodtransfusion, järnbristsymtom, koagulationsproblem och ökad blodviskositet som kan orsaka stroke eller hjärtsvikt. Eftersom metoden ofta kräver medicinska ingrepp och blodprodukter, medför den även potentiella immunologiska komplikationer.

Sammanfattningsvis är bloddopning en dopingmetod som syftar till ökad syretransport i blodet och är förbjuden inom modern idrott, med betydande hälso- och rättsliga risker.