Biomarkörernas

Biomarkörernas är mätbara egenskaper som speglar biologiska processer, tillstånd eller svar på behandling. En biomarkör kan vara en molekyl som ett protein eller en metabolit, en genetisk variant, en fysiologisk mätning eller en bildbaserad egenskap som kan mätas och följas över tid. Biomarkörer används för att kartlägga sjukdomsprocesser, bedöma risk samt övervaka och styra behandlingar.

Beroende på funktion delas biomarkörer ofta in i diagnostiska biomarkörer (används för att fastställa om en sjukdom föreligger), prognostiska biomarkörer (ger information om sjukdomens sannolika förlopp) och prediktiva biomarkörer (förutsätter hur väl en viss behandling kan fungera). Andra kategorier inkluderar farmakodynamiska markörer och surrogatmått som används i kliniska prövningar.

Mätning av biomarkörer sker vanligtvis i biologiska prover som blod eller urin, men kan också baseras på vävnadsprov, avbildningstekniker eller sensorbaserade mätningar. Tekniker som genomik, proteomik, metabolomik och bildanalys används för att identifiera och kvantifiera biomarkörer. Framsteg inom dataanalys och artificiell intelligens har stärkt möjligheten att hitta nya biomarkörer och kombinera flera markörer till biomarkörpaneler.

Användningen av biomarkörer har blivit central inom klinisk praxis och forskning. De används för diagnostik, riskstratifiering, val av behandling, prognostisk bedömning och uppföljning av behandlingssvar eller sjukdomsförlopp. Biomarkörer är särskilt betydelsefulla inom områden som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulär medicin.

I utvecklingen och tillämpningen krävs noggrann validering: analytisk giltighet, klinisk giltighet och klinisk nytta. Regulatoriska krav och standarder varierar mellan länder och områden, och utmaningar inkluderar laboratorievariabilitet, preanalytiska faktorer, kostnader och behov av robust evidens innan bred implementering.