Bifångster

Bifångster är fångst av arter som inte är avsedd som mål i ett fiskeri, men som fångas samtidigt med den avsedda fångsten. Begreppet omfattar både fiskarter som inte är huvudmålet och icke-fiskarter som havsfåglar, marina däggdjur, havssköldpaddor och andra organismer som kommit med i fångsten. Bifångster uppstår i många olika typer av redskap och fiskemetoder, såsom trålning, långrev, not, ryssja och våra kommande håp om kräftfiske.

Vanliga bifångster utgörs av olika fiskarter som inte är prioriterade i fångsten och av marina djur som påverkas genom att de fastnar i nät eller blir krokade, till exempel havsfåglar som albatross och fåglar som hajar, samt marina däggdjur och havssköldpaddor. Andra organismer som ofta nämns är oönskat invertebratmaterial och små organismer som följer fiskeflödet. Bifångster kan ske i olika havsområden och säsonger beroende på fisketyp och bete.

Effekter av bifångster inkluderar ekologisk påverkan på populationsnivå hos hotade arter, bidrag till biodiversitetsförlust och ekonomiska kostnader för fiskerinäringen genom förlorad fångst och regleringar. Mätning av bifångster sker ofta genom bycatch-rate eller bycatch per enhet effort (BPUE), samt genom kassations- eller avfallsstatistik. Övervakning sker genom observation, självrapporterade körjournaler och ibland elektronisk övervakning på fartyg.

Motåtgärder omfattar användning av bifångstreducerande utrustning och metoder, som havsfågelsdeterrenter, cirkulära krokars användning för att minska fåglarnas bifångst, tids- och områdesbegränsningar, samt förbättrade redskap och selektiva fiskemetoder. Internationell reglering och nationella regler syftar till att förebygga bifångster och förbättra rapportering, ofta inom ramen för FAO:s riktlinjer och regionala fiskevårdsorganisationer samt EU:s gemensamma fiskeripolitik. Forskning och kontinuerlig övervakning är viktiga för att bedöma effektiviteten av åtgärderna och anpassa åtgärderna över tid.