Bevarandestatusar

Bevarandestatusar är en term som används inom svensk kulturarvsförvaltning för att beskriva och kommunicera bevarandet av kulturföremål, byggnader eller kulturmiljöer. De erbjuder ett standardiserat sätt att uttrycka hur väl något har bevarats, hur stor risk det utsätts för och vilket underhåll eller vilka åtgärder som behövs. Bevarandestatusar används av museer, myndigheter och andra kulturinstitutioner för att styra underhåll, restaurering och skyddsåtgärder samt för planering och uppföljning.

Bedömning av bevarandestatus görs av konservatorer eller kulturmiljömyndigheter genom tillståndsundersökningar, dokumentation av material och konstruktion, granskning av tidigare ingrepp samt utvärdering av hot som fukt, skadedjur och hantering. Baserat på detta tilldelas ett statusvärde. Exakt vilka kategorier som används och hur de tolkas varierar mellan organisationer, men vanliga begrepp är väl bevarad, relativt väl bevarad, försämrad eller åtgärdsbehov samt kritiska områden som kräver omedelbara insatser.

Användning och syfte: Bevarandestatusar används i planering, budgetering och reglerande beslut. De hjälper till att prioritera arbeten, följa upp förändringar över tid och kommunicera till berättigade aktörer och allmänheten. Statusarna kan tillämpas på enskilda föremål, inventarier, byggnader, platser och landskap med kulturarvsvärde.

Begränsningar: En bevarandestatus är en ögonblicksbild baserad på tillgänglig kunskap och bedömningsmetoder. Den kan förändras med nya uppgifter, genomförda restaureringar eller ändrade miljöförhållanden. Den bör användas tillsammans med information om kulturvärde, historia och sammanhang.