Benförlust

Benförlust är förlust av benvävnad. Begreppet används bredast inom medicinen för att beskriva tillstånd där benmassa minskar; i en dental kontext avser benförlust ofta förlust av alveolärt ben i käkarna som stödjer tänderna.

Den vanligaste orsaken i munhålan är periodontala sjukdomar, framför allt periodontit, där långvarig inflammation och bakterier orsakar resorption av alveolärt ben och tandregression. Andra orsaker inkluderar trauma, tandutdrag och andra kirurgiska ingrepp, infektioner som osteomyelit, tumörer eller metastaser, allmänna tillstånd som osteoporos, samt läkemedel som bisphosphoner eller denosumab som kan påverka benomsättning och i vissa fall orsaka osteonekros i käken.

Diagnos bygger på klinisk undersökning och bilddiagnostik. Kliniskt ses ofta minskad käkvolym och tandmobilitet; röntgen och CBCT ger information om benförlustens omfattning och lokalisation. Vid misstanke om systemisk benförlust kan även laboratorieundersökningar stötta bedömningen.

Behandling syftar till att behandla underliggande orsak och att bevara eller återuppbygga benvävnad. Det kan innefatta grundlig periodontal behandling, infektion kontroll, och i vissa fall kirurgiska åtgärder såsom ben-graft, guidad bensregeneration eller ridge-augmentering för att möjliggöra protetik eller implantat. Förebyggande åtgärder är god munhygien, regelbundna kontroller, rökstopp och behandling av systemiska sjukdomar; vid användning av antiresorptiva läkemedel bör risker och behandlingsalternativ diskuteras.

Prognos varierar beroende på orsak, lokalisation och tidig behandling. Benförlust är särskilt vanligt hos äldre, vid långvarig periodontal sjukdom eller osteoporos, och kan leda till tandmobilitet och försämrad funktion.