Basbandsöverföring

Basbandsöverföring är en kommunikationsmetod där signalen förs direkt i det frekvensområde som kanalen tillåter, utan modulering på någon högre bärfrekvens. Det innebär att hela signalens spektrum ligger i basbandet och att ingen frekvensomvandling sker till ett radio- eller ljusbåra. Metoden används främst där avståndet är kort eller mediet har tillräcklig bandbredd för den överförda signalen.

Egenskaper och tekniska riktlinjer gör basbandsöverföringen lämplig för digital kommunikation över koppar- eller fibermedier. Vanliga medier är koppartråd (twisted pair eller koaxialkabel) och optisk fiber i basbandsläge. Signalen kan vara digitalt kodad med olika linjekoder, vilket påverkar DC-balance och synkronisering. Vanliga kodningar i historiska och nuvarande system inkluderar NRZ, NRZI, Manchester och i vissa moderna system MLT-3 eller PAM-varianter.

Användningsområden inkluderar lokala nätverk och kapslade system som LAN-tekniker (till exempel traditionella basbandsvarianter av Ethernet), USB, CAN-buss och andra industriella eller fordonstekniska kommunikationslänkar. Fördelar med basbandsöverföring är enkel och billig utrustning, lämplighet för multi-point-topologier och god prestanda över korta avstånd. Begränsningar är begränsad räckvidd utan uppreparsteg, känslighet för störningar och begränsad kanalbandbredd jämfört med broadband eller passbandslösningar.

Jämfört med passbandsöverföring, där signalen moduleras på en bärfrekvens för längre avstånd eller olika medier, används basbandsöverföring när mediumet klarar av att överföra signalens egen frekvensinnehåll direkt.