Bandingspatronen

Bandingspatronen är ett begrepp inom cytogenetik som beskriver tydliga, regelbundna band i kromosomerna som uppstår när kromosomerna färgas med särskilda tekniker. Dessa band gör det möjligt att särskilja varje kromosom och att lokalisera genetiska loci. Bandmönstret varierar mellan olika kromosomer och mellan arter, vilket underlättar identifikation och jämförelser.

De vanligaste färgningsmetoderna är G‑bandning, R‑bandning och Q‑bandning. G‑bandning använder Giemsa-färgning efter enzymatisk behandling som gör mörka band där regioner är AT‑rika och ofta genfattiga, medan ljusa band tenderar att vara GC‑rika och mer gene‑rika. R‑bandning är i princip en omvänd teknik som belyser de kromosomala regioner som motsvarar G‑bandningen och ger ett spegelbildsbandmönster. Q‑bandning använder färgning med kvinacrin och ger fluorescerande band som liknar G‑bandningen men under ljusmikroskop i olika färger. C‑bandning färgar constitutivt heterokromatin, framför allt centromerala regioner, och används för att studera repetitivt DNA och struktur vid centromerer.

Användningar inkluderar karyotypering för att identifiera kromosomantal och strukturella avvikelser som translokationer, deletioner och inversioner. Bandmönstren underlättar jämförelser mellan individer och arter, kartläggning av genetiska loci och studier av kromosomens evolutionära förändringar. Den biologiska grunden ligger i variationer i DNA‑sekvensens sammansättning, kromatinstrukturen och replikationsmönster som framkallas vid färgning eller fluorescensbehandling.