Banddrivning

Banddrivning är en mekanisk drivning där kraft överförs mellan roterande axlar med hjälp av ett flexibelt band som löper runt två eller flera trissor. Bandet överför moment antingen genom friktion mellan bandet och trissan eller, i synkronband, genom tänder som passar i motsvarande spår. Kärnfördelarna är enkelhet, låg vikt, tyst drift och låga kostnader, vilket gör banddrivningar vanliga i fordons- och maskinindustrin.

Komponenter och funktion: Bandet, driv- och driven trissa, spännare eller justerbara trissor samt eventuella guiders. Rätt spänning och avstånd mellan axlarna är avgörande för att undvika glid och för att upprätthålla önskad hastighetsfördelning. Friktionsband slits med tiden och kräver regelbunden spänning, medan synkronband har tänder som minskar eller eliminerar glid och lämpar sig bättre när exakt hastighets- eller positionsöverföring behövs.

Typer: Traditionella friktionsband som flat belt, V-belts och poly-V-band används när enkelhet och kostnad är viktiga. Synkronband (tandrem) består av gummi eller plast med tänder och används när exakt synchronisering mellan axlarna krävs, till exempel i fordons motor- och maskindrivningar.

Fördelar och nackdelar: Fördelarna inkluderar lågt kostnadstak, enkel konstruktion, tyst drift och god vibrationsdämpning. Nackdelarna inkluderar risk för glid vid överbelastning, bandslitage, krav på noggrann inriktning och regelbunden underhållspress, samt begränsningar i hög effekt och temperatur beroende på typ och material.

Användning och underhåll: Banddrivningar används i bilens auxilära remdrivning, i maskinverkstäder, och i industriell utrustning för överföring av effekt mellan axlar. Underhåll innefattar kontroll av spänning, visuell inspektion för sprickor eller slitningar och bytning vid tillverkarens rekommenderade intervaller.