Avslutningskoderna

Avslutningskoderna, eller exit-koderna, är numeriska värden som ett program returnerar när det avslutas. De används av operativsystem, skript och andra processer för att ange resultatet av körningen. Avslutningskoderna kan signalera framgång, fel eller specifika felvillkor och är viktiga för felsökning och automatisering. Hanteringen skiljer sig något mellan plattformar, men principen är densamma: 0 innebär oftast framgång, medan icke-noll indikerar problem.

I Unix-liknande miljöer är avslutningsstatus vanligtvis en 8-bitars kod i intervallet 0–255. 0 anger lyckat körning. Vanliga konventioner i skal inkluderar 1 för generellt fel, 2 för missbruk av skalets inbyggda kommandon, 126 när ett kommando inte kan köras, 127 när kommandot inte hittas, och 128+n när processen avslutats av en signal (till exempel 130 för SIGINT). Avslut med 255 används ofta för att beteckna ogiltig eller utanför räckvidd. Skript kan kontrollera avslutningskoden via variabeln $? och fatta beslut baserat på dess värde.

I Windows definieras exit-koderna av programmet och kan variera mellan olika applikationer. Operativsystemet vidarebefordrar koden till den som startade processen, men det finns ingen universell standard över all programvara. Därför är dokumentation i varje program viktig för tolkningen av koderna.

Bästa praxis är att reservera 0 för framgång, dokumentera icke-nollkoder, undvika överlappningar mellan olika program och tänka på portabilitet när skript förlitar sig på dem. Avslutningskoder underlättar felhantering, loggning och kommunikation mellan processer och är centrala i programkörning och automatisering.