Avbildningsstråle

Avbildningsstråle är strålning som används för att bilda en avbildning av ett objekt genom detektering av strålningen efter interaktion med objektet. Strålen kan bestå av elektromagnetisk strålning, som röntgenstrålar eller synligt ljus, eller av partikelstrålning, exempelvis elektroner i elektronmikroskopi.

Inom medicinsk radiologi används avbildningsstrålar främst röntgenstrålar som passerar genom kroppens vävnader och ger en tvådimensionell bild på en detektor. Inom optik används ljusstrålar för att avbilda ytor och interna strukturer med kameror och sensorer. Genom datorbaserad bildåtergivning används data från flera vinklar för att rekonstruera tredimensionella representationer, till exempel i datortomografi (CT).

Principen bygger på att strålen interagerar med materialet: absorption och spridning, samt ibland luminescens. Skillnader i täthet, sammansättning eller struktur ger variationer i den detekterade intensiteten, vilket bildens kontrast bygger på. Viktiga begrepp är kollimation, upplösning och stråldos. Teknisk utveckling har lett till olika modaliteter, från konventionell röntgen och fluoroskopi till CT och industriell radiografi (icke-förstörande provning, NDT).

Användningar omfattar medicinsk diagnostik, diagnostisk avbildning av mjuk- och benvävnad, samt icke-förstörande provning av material och produkter i industriell sammanhang. Andra tillämpningar finns inom säkerhetskontroll och forskning i material- och molekylära studier.

Säkerhet och reglering betonar att stråldoser hålls så låga som rimligt möjliga (ALARA-principen). Skyddsåtgärder inkluderar blyskydd, kollimering och ett minimalt antal bilder. Praktiker följer nationella och internationella standarder samt myndighetsföreskrifter (t.ex. Strålsäkerhetsmyndigheten i Sverige och ICRP samt IEC-rekommendationer).