Avbildningsmetoder

Avbildningsmetoder är tekniker som används för att skapa visuella representationer av objekt eller fenomen baserat på signaler som samlas in av sensorer. De används inom medicin, forskning och industriell kontroll för att undersöka struktur, sammansättning och funktion utan att direkt vidröra objektet. Metodernas principer varierar beroende på vilken typ av signal som används, till exempel ljus, strålning, magnetfält eller ljud. Generellt samlas data in från olika vinklar eller tidsperioder och omvandlas till bilder genom rekonstruktion och bildbearbetning.

Optiska avbildningsmetoder bygger på ljus. De inkluderar fotografi och mikroskopi i olika former (till exempel ljusmikroskopi, fluorescensmikroskopi och konfokal mikroskopi). Dessa metoder erbjuder hög rumslig upplösning och används ofta inom biologi och materialvetenskap, men har begränsad penetrationsförmåga i tjockare prover.

Röntgenbaserade avbildningsmetoder utnyttjar röntgenstrålning för att bilda insyn i täta material och kroppen. Traditionell röntgen, datortomografi (CT) och fluoroskopi är vanliga exempel och ger bra bild av skelett och olika vävnader, ofta med måttlig invasivitet och strålningspåverkan.

Magnetresonansavbildning (MRI) använder magnetfält och radiovågor för att avbilda mjukvävnad med hög kontrast utan joniserande strålning. Nukleära avbildningar som PET och SPECT avbildar funktionell process och metabolism genom radioaktiva spårämnen, ofta i kombination med CT eller MR för anatomisk kontext.

Ultraljud avbildar med ljudvågor och används brett inom medicin och industriell provning, särskilt där säkerhet och realtidsinformation är viktigt.

Valet av avbildningsmetod påverkas av krav på upplösning, penetrationsförmåga, kontrast, tidsupplösning, strålningsrisk och kostnad.