Autoantikroppar

Autoantikroppar är antikroppar som riktas mot kroppsegna vävnader eller molekyler. De bildas av B-celler och kan vara riktade mot kärnkomponenter, cytoplasmiska enzymer, cellmembrantantigener eller komponenter i extracellulärt matrix. Hos friska personer förekommer autoantikroppar i låga nivåer, men deras närvaro i höga titrar eller i specifika mönster kan vara associerad med autoimmuna sjukdomar.

Vanliga grupper och klinisk betydelse inkluderar antinukleära antikroppar (ANA), anti-dsDNA och anti-Smith vid systemisk lupus erythematosus; anti-SSA/Ro och anti-SSB/La vid Sjögrens syndrom; anti-TPO och anti-thyreoglobulin vid autoimmun tyreoidit; anti-GAD65 och IA-2 vid typ 1-diabetes; anti-CCP (ACPA) vid reumatoid artrit; anti-Jo-1 vid interstitiell lung- och muskelsjukdom; anti-tTG och anti-EMA vid celiaki. Dessa antikroppar används både som diagnostiska markörer och som vägledande faktorer i sjukdomsspecifika tester.

Diagnostik och tolkning sker ofta i två steg: screening av ANA med indirekt immunofluorescens följs av tester för specifika autoantikroppar med ELISA eller linjeimmunoassays. Ett positivt ANA är inte entydigt patologiskt och kräver klinisk kontext samt uppföljning med den relevanta sjukdomsbildens autoantikroppar.

Etiologiskt uppstår autoantikroppar genom förlorad självständig tolerans på grund av genetisk predisposition (t.ex. HLA-alleler) och miljöfaktorer som infektioner eller rökning. Autoantikropparnas betydelse varierar: de kan vara pathogen adjuvanta i vävnadsinflammation eller fungera som markörer på risk och sjukdomsaktivitet.