Atterberggränserna

Atterbergsgränserna är centrala begrepp inom geoteknik som beskriver hur vatteninnehållet i leror och silt påverkar deras övergång från fast till plastiskt och flytande tillstånd. Gränserna uppkallades efter den svenska jord- och markforskaren Albert Atterberg och används främst för att klassificera finfördelade jordarter och för att uppskatta deras mekaniska beteende under olika fuktförhållanden.

De tre huvudgränserna är flytgränsen (WL), plastgränsen (WP) och plastiskhetens index (IP), där IP = WL − WP. Flytgränsen anger vatteninnehållet där jorden övergår från fast till flytande under belastning. Plastgränsen anger vatteninnehållet där jorden övergår från fast till plastisk. Plastiskhetens index beskriver hur stor del av detta spann som jordens konsistens behåller plastisk form; större IP indikerar högre plastiskitet och ofta större deformabilitet vid fuktförändringar.

Mätningarna görs i laboratorieprov. Flytgränsen bestäms vanligtvis med Casagrande-testet: provet justeras till olika vatteninnehåll tills det får en viss flytande konsistens när en provkupa knackas. Plastgränsen bestäms genom att en liten mängd jord rullas mellan fingrarna till en tråd cirka 3 millimeter i diameter; när tråden går sönder vid ett visst vatteninnehåll motsvarande WP uppnås plastgränsen.

Användningsområden inkluderar klassificering av lera och silt, bedömning av deformationsoch styrkeegenskaper samt som del av geotekniska förutsägelser för konstruktioner och markförändringar. Gränserna är särskilt användbara för kohesiva jordarter och används i olika geotekniska standarder och klassifikationssystem. Vissa källor nämner även en tredje relaterad gräns, shrinkage limit, som ibland diskuteras tillsammans med Atterbergsgränserna men bedöms separat i praktiken.