plastiskhetens

Plastiskhetens är begreppet för egenskapen hos ett material eller ett system att genomgå permanent deformation under påverkan av en yttre belastning. Inom materialvetenskap skiljer man ofta mellan elastisk deformation, som återgår när belastningen avlägsnas, och plastisk deformation, som lämnar ett bestående avtryck. Plastisk deformation uppstår när de inre strukturerna omarrangeras på ett sätt som kvarstår efter att kraften tagits bort.

Hos metaller domineras plastisk deformation av dislokationsrörelse längs slipplan. Gränserna mellan kristaller, temperatur, sammansättning och sträckhastighet påverkar hur lätt det är att deformera. Ju mindre kornstorlek, desto högre styrka och ofta lägre plastisk deformabilitet på grund av fler korngränser som hindrar dislokationsrörelse. Hos polymerer dominerar rörlighet hos kedjor och viskoplastisk flöde, medan keramiska material ofta har begränsad plastiskhet och kräver hög temperatur eller speciella förstärkningar för betydande deformation. Dessa skillnader avgör hur material används i formning och tillverkning.

Mätning av plastiskhet sker vanligtvis via dragprov, där flytgräns, plastisk elongation och totala elongation fastställs. Dessa värden används i formningsberedskap och för att bedöma materialets duktilitet och motstånd mot sprickbildning. Plastiskhet beskriver både hur mycket en del kan deformeras innan brott och hur den tål återformning under tillverkning, som formpressning eller rördragning.

Utöver materialvetenskap används begreppet inom biologi och neurovetenskap där plastiskhet avser förmågan att förändras och anpassa funktioner i respons på erfarenheter eller skador.