Andningsfrihet

Andningsfrihet är ett medicinskt begrepp som beskriver tillstånd där en person kan andas spontant utan yttre respiratoriskt stöd. Begreppet används särskilt inom anestesi-, intensiv- och akutvård för att ange att patienten återfått tillräcklig egen andning och kan upprätthålla adekvat gasutbyte utan mekanisk ventilation eller övriga stödåtgärder.

Andningsfrihet bedöms genom flera kliniska tecken. Viktiga indikatorer är stabil eller förbättrad andningshastighet och mönster, tillräcklig andningsdjup, patency i luftvägen, god hostreflex och förmåga att fälla slem utan betydande försämring. Syremättnad och koldioxidnivåer bör vara inom acceptabla intervall, ofta onormalt högt eller lågt vid behov av en liten mängd suplementär syre eller övervakning med kapnografi där det är tillgängligt. Förmåga att skydda luftvägen och att vakna upp tillräckligt för att kunna följa instruktioner är också viktiga faktorer.

Mått på andningsfrihet används särskilt vid uppvaknande efter anestesi och vid avvänjning från respiratorstöd. För att uppnå och behålla andningsfrihet kan åtgärder som anpassad smärtlindring, minskning av sederande läkemedel, gradvis avveckling av ventilation, samt åtgärder för luftvägsunderhåll och fuktionell andning vara relevanta. Omständig bekräftelse av andningsfrihet före avlägsnande av luftvägsstöd minskar risken för komplikationer som hypoxemi eller hyperkapni och behov av reintubation.

Andningsfrihet ses också som ett övergripande mål inom längre vårdprocesser, där patientens återgång till spontan andning används som indikator på förbättrad respiratorisk funktion och självständighet.