AmpCbetalaktamaser

AmpC-betalaktamaser är en grupp serine-beta-laktamaser som tillhör Ambler-klass C och som hydrolyserar beta-laktam-antibiotika. De förekommer både som kromosomala enzymer i många Enterobacteralesarter och som plasmidburna genvarianter som kan spridas mellan bakterier, ofta nämnda i samband med blaCMY, blaDHA och relaterade familjer.

Förekomst och uttryck: Kromosomala AmpC uttrycks ofta inducibelt och kan förstärkas vid exponering för beta-laktamer. Mutationer i reglerande system som ampR eller ampD kan leda till konstitutiv högnivåproduktion (derepression). Plasmidmediated AmpC möjliggör snabb spridning och bredare resistensprofil, vilket gör det enklare att sprida till olika arter och kliniska sammanhang.

Substratprofil och inhibitorer: AmpC bryter ned penicilliner och många cefalosporiner samt cephamyciner som cefoxitin. De är generellt resistenta mot många klassiska beta-laktamase-inhibitorer som klavulanat, sulbaktam och tazobaktam. Några nya beta-laktamase-inhibitorer, till exempel avibaktam, kan dock hämma AmpC, vilket gör vissa kombinationer (t.ex. ceftazidim-avibaktam) användbara i behandlingen i utvalda fall.

Klinisk betydelse och diagnostik: AmpC-producerande bakterier orsakar ofta sjukhusförvärvade infektioner och kan visa bred resistens som försvårar behandling. Diagnos baseras på mikrobiologisk resistensbestämning; fenotypiska tester som AmpC-disktest eller boronbaserade inhiberingstester samt molekylärdetektion av bla-genvarter används.

Behandling: Behandlingen styrs av susceptibilitetsmteros. Carbapenemer är vanligtvis effektiva vid allvarliga infektioner. Vid godkända susceptibiliteter kan även andra medel övervägas, men val bör baseras på laboratoriets resultat och klinisk bild. Förebyggande åtgärder innefattar strikt smittskydd och rimlig antibiotikaanvändning för att minska spridning.