Albumininfusionen

Albumininfusionen är intravenös behandling där albumin, ett plasmaprotein som normalt finns i blodplasman, ges till patienten i form av sterila lösningar. Albumin bidrar till att upprätthålla intravaskulärt volym och onkotiskt tryck, vilket hjälper till att reglera vätskefördelningen mellan blodkärl och vävnader.

De vanligaste lösningarna är 5% och 25% albumin. Den 5-procentiga lösningen är iso-onkotisk med kroppens eget blod och används främst för att expandera blodvolymen vid akut hypovolemi. Den 25-procentiga lösningen är hyperonkotisk och används när man vill dra vätska från interstitialrummet till blodbanan eller vid situationer som kräver snabb volymökning; den ges oftast i mindre volymer och kan spädas enligt behov.

Indikationer för behandling inkluderar hypovolemisk chock och andra tillstånd där volymexpansion behövs, större kirurgiska ingrepp och brännskador; det kan också användas vid sepsis och vid hypoalbuminemi till följd av leversjukdom, njursjukdom eller malnutrition. Vid levercirros kan albumin användas i samband med paracentes för att motverka cirkulatorisk dysfunktion efter uttag av ascites, enligt klinisk bedömning.

Administrering och säkerhet. Albumin ges intravenöst under övervakning av vårdgivare. Patientens vätskebalans, lungstatus och vitalparametrar följs noggrant för att undvika övervätskning. Vanliga risker inkluderar allergiska reaktioner, övervätskning och potentiell koagulationsrubbning beroende på patientens tillstånd.

Kontraindikationer och försiktighet inkluderar känd allergi mot albumin eller plasmaproteiner samt allvarlig hjärtsvikt eller njursvikt med hög risk för vätskeöverskott. Behandling bör alltid anpassas till en enskild patients behov och följa lokala riktlinjer. Se även plasma, kolloider och volymexpansion.