Adjektivformerna

Adjektivformerna behandlar hur svenska adjektiv böjs och varierar efter substantivet de beskriver. Adjektiv får formen att överensstämma i kön och tal samt i bestämdhet, och de har även särskilda former för att uttrycka komparativ och superlativ. Ordningsord och kvalitetsord bildar ofta lika former i olika sammanhang.

De två huvudmönstren för adjektiv i svenska är stark böjning och svag böjning. Stark böjning används framför ett odefinierat substantiv i singular: stor bil, stort hus. Svag böjning används när substantivet är defintet eller föregås av ett besittningsord eller demonstrativ: den stora bilen, det stora huset, mina stora bilar. Pluralformer följer vanligtvis att adjektivet får ändelsen -a i både obestämd och bestämd plural: stora bilar, de stora bilarna.

Graden av ett adjektiv har tre steg: positiv, komparativ och superlativ. För många enfärgade, enfaldiga ord bildas komparativ och superlativ med -are och -ast: stor, större, störst. För längre ord eller mer formella stilar används ofta formvarianter med mer/mest: intressant, mer intressant, mest intressant. Exempel för andra mönster: rolig, roligare, roligast. Oregeln sker ibland där olika ord bildar oregelbundna former, till exempel bra, bättre, bäst.

Användningen innebär att adjektiv normalt placeras framför substantivet de beskriver och anpassas i form efter kön, tal och bestämdhet. Predikativa adjektiv står ofta i grundform: Bilen är röd. Adjektivets böjningsmönster är en viktig del av grammatiken i svenskan och påverkar tydlighet och stil i text.