ASCIIkodningar

ASCII, förkortning för American Standard Code for Information Interchange, är en teckenkodning som ursprungligen utvecklades på 1960-talet. Den använder 7 bitar per tecken och består av 128 möjliga tecken. De första 32 tecknen (0–31) och tecknet DEL (127) är kontrolltecken som används i tidigare datorer och kommunikation. De återstående tecknen (32–126) är skrivbara tecken som inkluderar grundläggande latinska bokstäver, siffror samt skiljetecken. ASCII utgör grunden för många senare teckenkodningar och används fortfarande för enkl text och protokoll.

Med termen ASCII-kodningar avses ofta 8-bitars kodningar som behåller ASCII-tecken 0–127 oförändrade och tillför extra tecken i intervallet 128–255. Dessa så kallade kodsidor används i olika system och kan skilja sig i hur tecknen 128–255 är fördelade. Vanliga exempel är ISO/IEC 8859-1 (Latin-1) och Windows-1252, som båda ofta används i västvärlden men med olika definitioner för diakriska tecken och andra symboler. Eftersom det inte finns en enhetlig standard för området 128–255 uppstår skillnader mellan kodningar, särskilt när man hanterar svenska tecken som ä, ö och å i äldre miljöer. Tidigare användes även Mac OS Roman i vissa plattformar.

I modern användning är ASCII:s roll som delmängd av Unicode central. Unicode inkluderar alla ASCII-tecken i sig och bevarar deras kodvärden. Den mest använda Unicode-kodningen, UTF-8, är bakåtkompatibel med ASCII eftersom tecken 0–127 representeras med en enda byte som har samma mönster som i ASCII. Det gör att ren ASCII-text fungerar oförändrat i systemen som stöder UTF-8. Generellt sett används ASCII-kodningar främst för enkel text och interoperabilitet, men för internationell text föredras Unicode.