överjustifieringseffekten

Överjustifieringseffekten är en psykologisk princip som beskriver hur extern belöning för en aktivitet kan minska eller upphäva den inre motivationen att utföra aktiviteten när belöningen upphör. Begreppet populariserades av Lepper, Greene och Nisbett i deras studier från 1973, där barn som tidigare uppskattade ritande fick monetära belöningar eller betyg. Efter belöningsperioden visade barnen mindre intresse för ritandet än i kontrollgruppen.

Orsaken ligger i hur människor tolkar sitt beteende. Om en handling uppfattas som styrd av en yttre belöning snarare än av inre intresse kan motivationen övergå från intern till extern. Enligt självbestämmandeteorin kan externa incitament undergräva motivationen om de upplevs som kontrollerande, men kan vara neutrala eller till och med stödjande om de uppfattas som informationsgivande och främjar känslan av kompetens och autonomi.

Fynden visar att effekten oftast uppträder när uppgiften i grunden är intressant, belöningen är kontingent på prestation och är av materiell eller tydligt kontrollerande natur. Effekten må uppvisa störst kraft under belöningsperioden och avta när belöningen upphör. Resultatens storlek varierar mellan domäner och typer av belöningar, och effekten kan vara tillfällig eller delvis återhämta sig efter belöningens slut.

Praktiska konsekvenser finns inom utbildning, föräldraskap och arbetsliv. Många studier föreslår att man undviker starkt kontrollerande yttre belöningar för aktiviteter som redan är intrinsikalt intressanta och istället främjar autonomi, kompetens och inflytande genom stödjande feedback och valfrihet.

Se även: självbestämmandeteori, intrinsic motivation, extrinsic motivation, motivation crowdsing theory.