Överbelastningsskador

Överbelastningsskador är en samlingsbenämning för skador i muskler, senor, skelett eller annan mjukvävnad som uppstår vid upprepad belastning utan tillräcklig återhämtning. Skadorna utvecklas ofta gradvis när vävnaden utsätts för mer belastning än den kan reparera, eller när återhämtningen inte räcker till.

Vanliga exempel är överbelastning av senor (tendinopatier och tendinit), stressfrakturer i ben samt mjukvävnadssjukdomar som plantar fasciit eller tibialsmärta (shin splints). Typiska platser är armbåge, axel, knä, häl och fot.

Orsaker och riskfaktorer inkluderar snabb belastningsökning, ökad träningsfrekvens eller arbetsbelastning, bristande återhämtning, felaktig teknik, bristande styrka eller rörlighet, samt dåliga eller slitna skor och hårda ytor. Belastningen måste anpassas till individens kapacitet och återhämtningstidsbehov.

Diagnos görs vanligen utifrån anamnes och klinisk undersökning. Bilddiagnostik används vid osäkerhet eller misstanke om stressfraktur eller djup vävnadsskada (till exempel ultraljud eller MR). Behandling fokuserar på att avlasta den drabbade strukturen, vila och gradvis återgång till aktivitet, samt fysioterapi med styrke- och rörlighetsövningar. Smärtlindring vid behov och immobilisering kan övervägas vid vissa tillstånd; kirurgi är sällan första alternativet.

Förebyggande åtgärder inkluderar en stegvis belastningsökning, variation i träningen, adekvat uppvärmning, regelbundet styrke- och rörlighetsträning, samt lämpliga skor och arbetsmiljöanpassningar. Prognosen är generellt god vid tidig och korrekt behandling, men återfall är vanligt om belastningen återinförs för tidigt eller utan återhämtningsperiod.