Överansträngningsskador

Överansträngningsskador är skador i skelett, muskler, senor och bindväv som uppstår vid upprepad belastning utan tillräcklig återhämtning. De är vanligt förekommande i samband med idrott och tungt fysiskt arbete och drabbar ofta personer som ökar sin aktivitetsnivå snabbt eller tränar mycket utan adekvat vila.

Orsaker och mekanismer inkluderar upprepad belastning, plötsliga förändringar i träningsmönster, dålig teknik, felaktiga skor och otillräcklig återhämtning. Riskfaktorer är bland annat hög träningsfrekvens, överbelastning av specifika vävnader, tidigare skada och bristande styrka eller rörlighet i angränsande strukturer.

Vanliga typer är bland annat stressfrakturer i ben, tendinopatier såsom tendinit eller tendinos i axel, arm eller hälsena, och tillstånd som medialt tibialt stressyndrom (”shin splints”) samt plantar fasciit. Smärtan är ofta lokal och förvärras av aktivitet, ibland med vila smärta eller stelhet efter vila. Diagnos bygger på klinisk undersökning och bilddiagnostik vid behov, för att utesluta akut trauma eller allvarligare skador.

Behandling är vanligtvis konservativ och inbegriper vila eller avlastning från den påverkade Aktiviteten under en period, gradvis återgång till träning, och ofta fysioterapi riktad mot styrka, flexibilitet och biomekanik. Smärtstillande medel används vid behov, och återgången sker i steg under övervakning. Allvarligare eller långvariga symptom kräver medicinsk utvärdering.

Förebyggande inkluderar en gradvis ökande träningsbelastning, variation i aktiviteter, korrekt teknik, användning av lämpliga skor, uppvärmning och återhämtning. Tidig igenkänning av smärta och anpassning av träning är viktigt för att förebygga kroniska besvär. Överansträngningsskador har generellt god prognos med rätt behandling och återgångsplan, men återfall kan förekomma om belastningen återställs för snabbt.