yawstabilitet

Yawstabilitet är ett fordons förmåga att motstå och återgå till rätt kurs runt den vertikala axeln när störningar i riktning eller sideslip uppstår, till exempel vinddragningar eller manövrering. Den delas ofta upp i statisk och dynamisk directional stability, där den statiska beskriver hur starkt ett fordon återgår mot en direkt kurs, och den dynamiska beskriver hur snabbt och hur väl återgången sker över tid.

Hos manflygplan uppnås yawstabilitet främst genom det vertikala stabilisatorn och dess relation till tyngdpunkten. Större vertikalt stabiliseringsområde, längre avstånd mellan tyngdpunkten och stabilisatorn samt en formgivning som ger sido-krafter vid sidoförflyttning bidrar till weathercock-effekten, dvs. nosen vänds mot den relativa vinden. Andra bidragande faktorer är fuselagesidasidan och hur svansen interagerar med vingarna. Rudderns storlek och placering påverkar både stabilitet och manövrerbarhet.

Dynamisk yawstabilitet handlar om hur snabbt och hur väl yawoscillationen dämpas. Yaw-damping kommer från stabilisatorn, fuselagen och hydrodynamik hos vingspän och sidofläkt, och kan påverkas av fenomen som Dutch roll, då yaw och roll är kopplade. För liten yawstabilitet kan ge instabila eller långsamt dämpade rörelser, medan överdriven stabilitet kan minska manövrerbarheten och rudderkontrollen.

Designen balanserar stabilitet mot manövrerbarhet och kontrollbehov. Yawstabilitet mäts i termer av stabilitetsderivator som Cnβ och dämpningskoefficienter, ofta verifierade genom vindkammare och flygtester.