våglängdsmultiplexing

Våglängdsmultiplexing (Wavelength-division multiplexing, WDM) är en teknik inom fiberoptisk kommunikation som gör det möjligt att skicka flera oberoende signalsströmmar samtidigt över en enda optisk fiber genom att använda olika våglängder av ljus. Varje våglängd bär en separat dataström, vilket ökar den totala överföringskapaciteten utan att mängden fiber ökar.

Det finns två huvudvarianter: båda används för att höja kapaciteten, men de passar olika behov och kostnadsnivåer. CWDM (coarse WDM) använder bredare våglängdsskiljning och enklare, billigare komponenter, vilket gör den lämplig för kortare eller metro- eller övervakningsnätverk. DWDM (dense WDM) använder tätare kanalavstånd och kräver mer precisa filter och kontrollsystem, ofta i ITU:s våglängdsgrid runt C-bandet. DWDM-system kan därigenom implementera många kanaler, ofta på 50 eller 100 GHz mellanrum, och uppnå mycket hög total kapacitet.

Praktiskt består WDM-system av multiplexers och demultiplexers (MUX/DEMUX) som kombinerar och separerar våglängderna, samt eventuellt optiska tillsats- och dropppunkter (OADM) och optiska korskopplingar. För att över längre sträckor används optiska förstärkare, som erbjuder EDFA, och dispersionhantering för att bevara signalens integritet över långa avstånd.

Användningsområden inkluderar långdistans- och metrotelekommunikation, data centers och nätverk där hög bandbredd krävs över befintliga fiberkablar. Utmaningar innefattar krävande filterprestanda, dispersion och icke-linjära effekter, samt kostnader kopplade till exakt kontroll och underhåll av flera våglängder.

---