virusvektorvacciner

Virusvektorvacciner är en typ av vaccin som använder ett ofarligt virus för att leverera genetiskt material till celler. Detta genetiska material innehåller instruktioner för att kroppen ska producera ett specifikt protein, vanligtvis ett protein från det virus som vaccinet syftar till att skydda mot. När kroppen har producerat detta protein uppfattar immunsystemet det som främmande och startar en immunrespons, vilket förbereder kroppen för att bekämpa det faktiska viruset om en framtida exponering sker.

Själva viruset som används som vektor är modifierat så att det inte kan orsaka sjukdom hos människan. Det kan vara ett försvagat eller inaktiverat virus, eller ett virus som har fått sina sjukdomsframkallande gener borttagna. De vanligaste vektorerna som används är adenovira, som kan orsaka förkylningsliknande symtom hos människor men som normalt inte är allvarliga, eller andra virus som inte smittar människor.

När vektorn har injicerats i kroppen, tas den upp av kroppens celler. Inuti cellen frigörs det genetiska materialet, vilket sedan använder cellens egna maskineri för att producera det önskade proteinet. Detta protein, som kallas ett antigen, presenteras sedan på cellytan, där det känns igen av immunsystemet. T-celler och B-celler aktiveras, vilket leder till produktion av antikroppar och ett cellbaserat immunförsvar.

Fördelarna med virusvektorvacciner inkluderar deras förmåga att inducera en stark och bred immunrespons, både antikroppsmedierad och cellmedierad. De kan också vara relativt stabila och kräva färre doser jämfört med vissa andra vaccintyper. Nackdelar kan inkludera potentiella allergiska reaktioner på vektorn eller begränsningar på grund av redan existerande immunitet mot vektorn hos vissa individer. Exempel på virusvektorvacciner inkluderar vissa vacciner mot covid-19 och ebolavirus.