vattenlösligheten

Vattenlöslighet är ett mått på hur mycket av ett ämne som kan lösas i vatten vid en viss temperatur och tryck. Den beskriver vanligtvis hur mycket av ett ämne som kan bilda en homogen lösning med vatten, ofta uttryckt som gram löst ämne per 100 gram vatten, som molar lösning (mol/L) eller molal (mol/kg).

Lösligheten påverkas av flera faktorer. Generellt ökar lösligheten hos polära ämnen och ämnen som kan bilda vätebindningar eller jon-dipolinteraktioner med vatten. Om ämnet är stort och opolärt är det vanligtvis mindre lösligt i vatten. För joniska föreningar bestäms lösligheten av balansen mellan den kristallina lattices energi och vattenmolekylernas hydratisering. Temperatur spelar en betydande roll: för många fastlösliga ämnen ökar lösligheten med temperaturökning, medan vissa visar motsatt beteende; lösningens entalpi och entropi styr trenden.

pH och jonisering kan kraftigt påverka vattenlösligheten. Syror och baser som kan joniseras i vatten ökar sin löslighet när de bildar joner. För svaga syror eller baser uppträder ofta olika löslighetsgrader beroende på pH.

Löslighet skiljer sig från miscibilitet, som beskriver om två vätskor blandas i alla proportioner. Mätning av löslighet sker ofta med shake-flask-metoder eller genom att följa koncentrationsändringar i löstillståndet och temperaturpunkter. Kända begrepp i samband med vattenlöslighet är löslighetsprodukt (Ksp) för sparsmälta salter och andra termer som hygroskopi och co-solvent-effekter, som används i forskning och läkemedelsutveckling. Viktig för farmaceutisk biotillgänglighet och miljöekologi.