vattenfallsmodell

Vattenfallsmodellen är en linjär och sekventiell metod inom mjukvaruutveckling där arbetet flyter nedåt genom specifika faser. Vanliga faser är kravinsamling och analys, system- och programvarudesign, implementation, verifiering och validering samt underhåll. Varje fas avslutas med en avstämning och dokumentation innan nästa fas påbörjas.

Historiskt kopplas modellen ofta till mjukvaruutvecklingens tidiga utvecklingsmetoder på 1970-talet. Winston W. Royce beskrev ofta en sekvens som liknar vattenfallet men påpekade att den ursprungligen var avsedd som en modell för undervisning och att verkliga projekt bör vara mer iterativa. Trots denna kritik populariserades begreppet vattenfallsmodell som en officiell utvecklingsmodell.

Processen kännetecknas av att fasernas arbete är strikt avgränsat och kräver fullständig dokumentation innan nästa fas startar. Kravspecificering dokumenteras noggrant, designen följs av implementering enligt designen, därefter tester och verifiering innan driftsättning. Ändringar är ofta kostsamma eftersom de innebär att tidigare beslut och dokument måste revideras.

Fördelar med modellen inkluderar tydlig struktur, omfattande dokumentation och god överblick över tidplaner och ansvar. Den passar väl i projekt med välkända och stabila krav, samt i kontraktsbaserade uppdrag. Nackdelar är känsligheten för kravförändringar, sena upptäckter i testfaser och lång tidslinje från krav till färdig produkt, vilket gör modellen mindre lämplig för komplexa och osäkra projekt.

Användning och variationer: V-modellen är en variant där varje fas kopplas till motsvarande testaktivitet, betonar verifikation och validering. I moderna praxis har vattenfallsmodellen i stor utsträckning ersatts eller kompletterats av inkrementella och iterativa metoder, särskilt i snabbföränderliga utvecklingsmiljöer, men den används fortfarande i vissa reglerade eller myndighetsstyrda projekt där kraven är relativt stabila.