vattenbarriär

En vattenbarriär är ett natur- eller konstruktionsbaserat system som syftar till att hindra vatten från att förflyttas mellan två områden. Den används för att skydda mot översvämningar, mot infiltration av vatten i byggnader eller mark och för att begränsa spridning av föroreningar i jord och grundvatten. Vattenbarriärer kan vara naturliga, som tät lerjord eller geologiska skikt, eller artificiella, som dammar, dämningar, havsvallar eller geomembran- och bentonitlinningar.

Typer av vattenbarriärer delas ofta in i naturliga och artificiella. Naturliga barriärer bygger på markens egenskaper, såsom låg permeabilitet hos leror eller naturliga vallar. Artificiella barriärer består av konstruktioner som hindrar vattenflöde eller vatteninträngning, till exempel dammar och dämningar, kustvallar (havsvallar), samt täta liner-material som geomembran och bentonit i avfallsanläggningar. I tunnlar och schakt används även slurryväggar som vattenbarriärer.

Konstruktion och design: För att vara effektiva måste vattenbarriärer stå emot vattenkraft, tryck och läckage, samt motstå erosion och åldrande. Utformningen innebär ofta hydrogeologiska undersökningar, hydraulikberäkningar, materialval och underhållsplaner samt övervakning med sensorer och brunnar.

Användningar: skydd mot översvämningar genom dammar, dämningar och havsvallar; reglering av infiltrations- och grundvattenflöden vid land- och föroreningsskydd; avfalls- och miljöprojekt som liner-system i deponier; geotekniska tillämpningar i tunnlar och byggnader.

Begränsningar och utmaningar: barriärer kan spricka, åldras eller skadas av jordbävningar och extrema väderförhållanden. De kräver kontinuerligt underhåll och övervakning, och ibland kompletterande åtgärder eller uppgraderingar när risker ändras.

Se även: översvämningsskydd, kustförsvar, geomembran, slurryvägg, grundvattenkontroll och miljöbarriärer.