utsöndringsprocesser

Utsöndringsprocesser är biologiska mekanismer som organismer använder för att avlägsna metaboliska avfallsprodukter och för att upprätthålla kroppens inre miljö. De omfattar elimination av nitrogöna avfallsprodukter samt reglering av vätske- och elektrolytbalans och kroppens pH-värde.

I människan dominerar njurarna utsöndringen, men levern, lungorna och huden bidrar också till processen. Njuren filtrerar blodet och bildar urin; levern omvandlar fettlösliga och lösbara ämnen till vattenlösliga former som kan utsöndras. Lungorna avlägsnar koldioxid och vattenånga, och huden svettar ut vatten, salter och vissa ämnen. Tillsammans gör dessa organ det möjligt att avlägsna både lösta och fettlösliga metaboliter samt reglera kroppsvätskebalansen.

Njurfunktionen bygger på nefronen, de funktionella enheterna. Blodet filtreras i glomerulus och filtratet passerar Bowmans kapsel till proximala tubulus, var återabsorption av vatten, elektrolyter och näringsämnen sker. Henles slynga skapar en koncentrationsgradient som möjliggör återabsorption av vatten. Distala tubuli och samlingsrör reglerar elektrolytbalansen och utsöndringen av små ämnen under kontroll av hormoner, särskilt antidiuretiskt hormon (ADH) och aldosteron. Urinen leds till urinblåsan via urinledarna.

Utsöndringsprocesser förekommer hos många organismer. Hos insekter är Malpighian tubules viktiga för avlägsnande av osmotiska avfallsprodukter och urat. Hos maskar och andra ryggradslösa djur används metanefrid eller andra typer av exkretionsorgan. Nitrogenöverskott elimineras ofta som ammoniak, urea eller urinsyra, beroende på art och vattenåtgång.