urladdningsresistor

En urladdningsresistor, ofta kallad bleeder-resistor, är en resistor som placeras över en kondensator eller en kondensatorbank i en elektrisk apparat för att avleda den lagrade energin när strömförsörjningen stängs av. Syftet är att säkerställa att spänningen faller till säkra nivåer och att kvarvarande laddningar inte utgör en stöt eller orsakar oönskade spänningsförändringar vid nästa start. Den används vanligtvis i högspänningsförsörjningar, filtreringssteg i strömförsörjningar och andra applikationer där stora kondensatorer finns.

Funktion och beräkning: När apparaten är inkopplad följer spänningen över kondensatorn en urladdningskurva som ofta approximeras med V(t) = Vi e^{-t/(RC)}, där R är resistansen och C kapacitansen. Tidskonstanten är τ = RC, och efter ungefär 5τ är urladdningen ofta anses Ha nått en säker nivå. Valet av R är en avvägning mellan hur snabbt laddningen urladdas och hur mycket effekt resistorn måste dissipera. Initialt, P0 = Vi^2 / R, så en för låg resistans ger hög belastning på kretsen och risk för överhettning.

Val och konstruktion: Vid höga spänningar används ofta HV-resistorer eller serierkopplade enheter för att dela spänningen jämnt och för att klara den högsta arbetsspänningen. Materialsval, temperaturkoefficient och tolerans spelar roll för stabilitet och livslängd. Resistorernas placering är vanligtvis direkt över kondensatorn eller i närheten av den för att säkerställa en kontrollerad urladdning. För större kondensatorbankar kan flera resistorer användas i parallell eller seriekonfiguration för spänningsdelning och tillförlitlighet.

Se även: bleeder resistor.