transkriptionsuttryck

Transkriptionsuttryck avser de symboler och konventioner som används för att återge talat språk i skrift. De gör det möjligt att beskriva ljud, uttal och prosodi på ett standardiserat sätt och underlättar jämförelser mellan språk och dialekter. Inom lingvistiken används ofta väl etablerade system och regler som tydligt skiljer mellan vad som betraktas som ljudproduktion och vad som betraktas som betydelsebärande struktur.

Det finns olika nivåer av transkription. En fonetisk (ljudnära) transkription fångar hur orden verkligen låter i ett givet sammanhang, medan en fonemisk (underliggande) transkription anger vilka ljudenheter som utgör språket överlag. Bredd- eller bred transkription gör oftast en förenklad redogörelse av ljudsystemet, medan en smal eller snäv transkription använder diakritiska tecken för att visa detaljer som aspiration, längd, nasalitet och vissa artikulatoriska nyanser samt tonhöjning i tonala språk.

International Phonetic Alphabet, IPA, är den mest använda standarden för transkriptionsuttryck. Phonemisk transkription skrivs vanligtvis med snedstreck / ... / medan fonetisk transkription skrivs i hakparenteser [ ... ]. Diakritiska tecken används för att ange exempelvis aspiration, nasalitet, längd och ton. Andra system förekommer särskilt i datorbearbetning, som SAMPA eller språkspecifika konventioner.

Användningsområden inkluderar ordböcker, språkforskning, fältarbete, språkundervisning och talteknologi som taligenkänning och text-till-tal. Valet av nivå och system beror på syftet: bred transkription för språkv_compare och jämförelser, smal transkription för detaljerad studering av uttal och variation.