tonalitetens

Tonalityens innebörd i västerländsk musikteori är ett system där en central ton, tonikan, fungerar som tonalcentrum och där funktionell harmoni ger känsla av riktning och upplösning. En given tonart förknippas med en dur- eller mollskala, och tonalitetens struktur bygger ofta på principerna i kvintcirkeln. Inom denna ram används ackordfunktioner som tonik (I), subdominant (IV) och dominant (V) för att skapa stabilitet och spänning, samt en ledande ton som stärker övergångar till tonikan vid kadens.

Historiskt utvecklades tonaliteten ur modaliteten och blev dominerande under barocken, vidare genom klassicismen och romantiken, där harmonins språk utökades med kromatik och olika modulationsvägar. Under 1900-talet utmanades tonaliteten av atonalitet, serialism och andra icke-tonala riktningar, men den förblir central i mycket musik, särskilt inom pop, filmmusik och jazz, där tonal center och funktionell harmoni ofta används i varierad form.

Studiet av tonaliteten omfattar modulationsmetoder, tonartsbyten och hur relationer mellan toner och ackord upplevs av lyssnaren. I samtida analyser används begrepp som tonal center, funktionell harmoni och diatonik för att beskriva hur musik organiseras kring en eller flera tonarter.