tidsformerna

Tidsformerna är en grundläggande del av grammatiken som beskriver hur verb uttrycker tid i en sats. De anger när en handling eller händelse inträffar i förhållande till talet och används tillsammans med aspekt och modus för att nyansera tidsaspekter såsom progression, upprepning eller sannolikhet. I svenska används vanligen flera huvudtidsformer, där vissa förekommer i enkel form och andra i sammansatta former.

De vanligaste tidsformerna i svenska är presens, preteritum (även kallat imperfekt i många källor), perfekt, pluskvamperfekt och futurum. Presens betecknar nutid eller en pågående handling, som i jag går. Preteritum betecknar dåtid i enkel form, som i jag gick. Perfekt är en sammansatt tidsform som bildas med hjälpverben har eller vara i presens tillsammans med particip eller supinum, som i jag har gått. Pluskvamperfekt används tillsammans med hade för att uttrycka något som var fullbordat före en annan dåtid, till exempel jag hade gått. Futurum uttrycker framtid och används ofta med hjälpverben ska eller kommer att, som i jag ska gå eller jag kommer att gå, även om futurum ibland uttrycks med närstående presens i modern svenska.

Utformningen av tidsformerna varierar mellan språk; i svenska är de flesta tidsuttryck tydliga i form av kombinationen av tempus och hjälpverb. Förståelsen av tidsformerna är central för att tolka handlingars tidpunkter och för att kunna beskriva sekvenser av händelser korrekt i både tal och skrift. Se även grammatik och verbböjning för vidare detaljer om bildningen av varje tidsform.