texturbestämning

Texturbestämning, eller texturbestämning, är processen att bestämma orienteringsfördelningen hos kristaller i ett polykrystallint material. Denna orientering beskriver hur kristallriktningar är fördelade i volymen och hur de samverkar med materialets yta eller lastinriktning. Texturen kan påverka mekaniska, termiska och optiska egenskaper och är därför central inom flera tekniska fält.

De vanligaste metoderna är:

- X-ray diffraktion (XRD), där pole figures och ibland en orienteringsfördelningsfunktion erhålls genom mätningar i olika riktningar och efterföljande analyser. Detta ger en volymbaserad bild av kristallorienteringar.

- Electron backscatter diffraction (EBSD) i en scanning electron microscope (SEM), som ger lokal orienteringsmappning vid varje punkt och möjliggör byggande av orienteringskartor över stora ytor.

- Neutrondiffraktion, som används för bulktextur och är särskilt användbart för tjocka eller porösa prover där röntgen ser mindre bra avspegling.

- Synkrotronbaserad XRD och andra diffraktionstekniker för hög upplösning och djupprofil.

Outputen inkluderar pole figures, inverse pole figures och ofta en orienteringsfördelningsfunktion (ODF) som beskriver sannolikheten för en viss kristallorientering. Dessa data kan presenteras som 3D- eller 2D-visualiseringar och används tillsammans med Euler-vinklar och texturkomponenter.

Användningsområden och betydelse:

Texturbestämning används inom metallurgi, keramikkonst, geologi och additiv tillverkning för att förutsäga och styra anisotropa egenskaper som styrka, formbarhet och sprödhet. Processer som rullning, extrusion och annealing påverkar texturen, vilket i sin tur påverkar hur materialet beter sig under användning. Utmaningar innefattar tolkning av komplexa texturer, prover med små korn och behov av korrekta analysmodeller.