sväljfunktionen

Sväljfunktionen är den fysiologiska processen som möjliggör överföring av föda och vätska från munhålan till magsäcken. Processen kräver samordning mellan munhåla, svalg, övre matstrupe och andningsvägarna samt flera muskler och nerver.

Den består av flera faser: oral preparatorisk fas där födan blandas med saliv och tuggas; oral transit där bolus förs mot bakre delen av munhålan; faryngeal fas där bolus passerar genom svalget medan luftvägarna skyddas av epiglottis och stämband och luften stängs; esofageal fas där peristaltiska kontraktioner för bolus ned genom esofagus till magsäcken.

Styrningen sker huvudsakligen i hjärnstammen och omfattar flera kranialnerver, särskilt IX (glossopharyngeus), X (vagus), V (trigeminus), XII (hypoglossus) och VII (facialis).

Sväljningssvårigheter, dysfagi, förekommer vid stroke, neurodegenerativa sjukdomar (t.ex. Parkinsons, ALS), demens, hals- eller tumörsjukdomar, strålbehandling i huvud- och halsområdet och åldrande. Kan leda till aspirationspneumoni, närings- och vätskebrist samt försämrad livskvalitet.

Diagnostik inkluderar klinisk bedömning och instrumentell utvärdering som videofluoroskopisk sväljutvärdering (VFSS) eller fiberoptisk endoskopisk sväljutvärdering (FEES).

Behandling syftar till att minska risker och förbättra funktion. Det innefattar kost- och konsistensanpassningar (texturer, förtjockade vätskor), compensatoriska tekniker (t ex hakböjning, huvudrörelse), sväljeträning och övningar ledda av logoped eller annan vårdgivare samt åtgärder mot underliggande orsak.

I vården av sväljningsproblem betonas ofta en helhetssyn och uppföljning över tid.